Förnamn!
En stor sak. Namn.
Förnamn. Nåt som kommer först.
Alla har vi dom. En del är valda för att dom betyder nåt speciellt.
Eller för att dom är fina.
Eller för att dom gått i släkten. För ett arv vidare.
En del är korta, andra långa.
En del knasiga. En del svårstavade.
Eller svåra att uttala.
En del har bara ett namn. En del har flera.
En del har många! Som kungligheter.
En del är nationella.
Andra är internationella.
Ibland är man stolt över sitt namn.
Ibland skäms man.
Ibland byter man.
Ibland får man ett till.
Namnet är personen.
Identiteten.
Kulturen.
Namn har många innebörder och påverkar oss på olika sätt.
För en del är de bara ett namn. Som gör att andra vet vem man än. För andra blir de ett hinder, t ex om man kommer till ett annat land. Då blir det lätt så att andra känner igen en på just namnet. Personen med det annorlunda namnet. Som är så svårt att uttala. Utlänningen! Som kanske inte får det där efterlängtade jobbet eftersom dom sållade bort ansökan när dom såg ett namn som inte passade in i ramen.
Eller så blir det tvärtom. Personen som har ett så spännande namn! En intressant person med andra ord. Nån man vill veta mer om. Som gärna bjuds in i kretsen för att bli ett tillägg i vänkretsen.
Namnet har olika betydelser i olika kulturer. På vissa håll är det viktigt att ge sina barn rätt namn så att de lyckas i livet. Så att de ska vara skyddade. Namnet blir en hjälpare.
I andra kulturer är det viktigt att bära familjens namn vidare, speciellt om du är den förstfödde sonen. För oss svenskar tror jag, jag vet inte om det är så i alla familjer, att namnet mera är en igenkänningsfaktor. Nåt som gör att vi kan skilja personer från varandra, och göra oss uppmärksamma på när någon vill oss något. Det skulle ju bli lite förvirrande om vi alla hette samma namn.
Mitt namn är
Ann-Kristin. Dubbelnamn. Enkelt stavat.
Det skulle inte vara svårt att stava till mitt namn när jag började skriva resonerade mamma. Men det är långt vilket resulterade i att jag alltid haft nån form av smeknamn. Konstigt nog har jag oftast kallats Anna av mina föräldrar. Och många gånger har jag såklart undrat varför dom inte bara döpte mig till Anna! Det hade ju varit mycket enklare. Men nä, dubbelnamn skulle det vara. För det har pappa. Och hans två systrar. Och mina kusiner. Och min syster. Det går liksom i släkten. Så Ann-Kristin var det. Enkelt och rakt. Men långt. Så i skolan blev det smeknamn. I alla fall när vi flyttade in till stan. Anki blev det då. Kort och lätt. Nu blev jag en stadstjej. Coolt!
Men hur mycket jag än kallades Anki så var det inte riktigt inrotat i Mig. Jag svarade fortfarande i telefon med Ann-Kristin. Och presenterade mig med det. Försökte med Anki ibland, kändes lite konstigt. Så jag expermienterade med namnet istället. Provade olika stavningar; Ann-Christin, Ann-Christine, Annki, Anki, Ankie.
Ja varianterna var många men det blev Anki som följde med. Och Ann-Kristin. Ibland funderade jag på om jag skulle byta namn när jag blev vuxen. Till nåt av mina andra namn, för ja - jag har två namn till. Jag har tre! förnamn. Ett efter mormor, och ett efter farmor.
Gunhild och Linnéa.
Linnéa gillade jag speciellt. Det var fint, vackert.
Gunhild, nja det var ju lite udda. Lite för gammaldags. Så det höll jag tyst med. Rätt länge faktiskt. Jag sa att jag hette Ann-Kristin G Linnéa (vilket jag också går under i alla offentliga brev eftersom namnet blir för långt annars). Tills en dag i 5:an när killarna i klassen på nåt sätt hade lyckats luska ut det, och det blev det vanligast förekommande namnet i meningarna på svensklektionerna. Och efter det var det inte lika känsligt längre. Klasskompisarna tyckte ju att det var coolt. Det var speciellt.
Smeknamnet Anki hängde med länge hos de bästa kompisarna. Jag fortsatte presentera mig som Ann-Kristin, det är fortfarande mitt formella namn. En del av mina kompisar från högskolan och mitt första jobb kallar mig fortfarande Ann-Kristin. Det är lite konstigt för dom att använda Anki eftersom dom inte känner mig som det. Första intrycket ni vet. Men Anki har mer och mer blivit jag. Min man kallar mig det. Hans familj. För dom har jag alltid varit Anki. På mina senaste arbetsplatser har jag varit Anki. Så det har liksom vuxit in i mig.
Och nu när vi flyttat till USA är det enklare att använda Anki. Ann-Kristin är för långt. En del tror att det är mitt hela namn av nån anledning. Ann Kristin. Förnamn och efternamn. Konstigt för även här finns ju personer som heter Kristin. Och som har dubbelnamn. Men Anki funkar bättre så det använder jag. Även om jag måste bokstavera det emellanåt. Har sett en del konstiga stavningar faktiskt. Unky? Unki?
Och uttal! Anka? Ankai? Änkai? Änki? (försökte skriva som det låter)
Fast ibland måste jag använda mitt hela namn här också. På formella papper. Men det är lite långt så det blir ofta nerkortat till Ann. Vilket funkar det också. Det är ju nästan mitt namn.
Men
Anki - det är jag det.
Fröken Anki!
Fast när mamma och syrran försöker sig på att använda Anki. Då blir det konstigt igen. Låter konstigt. Som att dom inte pratar till mig. Eller om mig.
I deras röster är jag fortfarande Ann-Kristin.
Kika in hos andra fredagstema-deltagare? Klicka på förnamnen nedan!Nilla,Simone,Desiree,Annika,Anne,Petra ,Millan,Anki,Marianne , (deltar inte i temat just nu)Victoria, (deltar inte i temat just nu)Cecilia,Leopardia,StrandmammanJemayaMiaDLenaEricaMarieSaltisLiaMarinaJennieAnnaMoster MjölgumpaSparklingTainaChristelMusikantaSaraUnder ytanMarskattenEmmaVästmanländskanLena WVictoria VNorrsken och stjärnfallI am AnnikaBirgittaMaisouiInga-BrittBollebygdsbo
